Tillbaka Read Runeberg

Om dödsstraffet

Originalsida 3
Originalsida 3
Originalsida 2
Originalsida 3
2–3

Sida 3

1. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen före 1736

Mosaiska lagstiftningens inflytande.

3

utmärkte en särdeles skändlighet eller låghet i karakteren, såsom mord, mordbrand, förgöring genom förgift, förräderi o. s. v., hvilka gerningar i de äldste lagarna benämnas ni|jings-værk och or b o tæ mal, kunde försoning genom böter icke ega rum. Gerningsmannen ansågs hafva genom dylika handlingar förverkat rätt till lifvet, utan utsigt att förmedelst böter kunna försona sitt brott1).

De skandinaviska folkens äldsta rättseder, såsom de äro oss bekanta genom de till vår tid bevarade rättssamlingarna, utmärka sig i allmänhet icke för någon grym blodtörst. Tvärtom andas de en, med afseende på dåvarande kulturstadium, anmärkningsvärd mildhet, som ingalunda gynnade användningen af dödsstraffet. Men om också detta förhållande, sådant det i allmänhet framträder i de äldsta till vår kunskap komne rättssamlingar, otvifvelaktigt måste härledas från kristendomens inverkan på sederna, så synes deremot den här och der i våra landskapslagar och ännu mera i landslagarna och stadslagarna framträdande strängheten och frikostigheten med dödsstraff' och stympningsstraff for vissa brott böra tillskrifvas den allt mer under Medeltiden utbredda föreställningen, att Mosaiska lagstiftningen, med sina särdeles grymma, på en oblidkelig ta-lionsprincip grundade, straff', var en gudomlig positiv lagstiftning, hvilken för alla folk och för alla tider skulle vara gällande till efterföljd För dråp, begånget utan rätt lifsnöd eller utan försvårande omständigheter, hvilket enligt landskapslagarna, i allmänhet kunde med böter försonas2), gällde derföre

1) I både den äldre och den yngre Vestgötalagen finnes en afdelning med rubrik: T>Orbot firitighi markum. paghær han bijier firi banum sum han hauer brutit vi|i», hvilket angifver att vid slutet af 13:de seklet hade äfven åtskilliga af de svåraste af de urbota brotten uppfattats såsom brott emot den af konungen med ed besvurna landsfriden och under vissa vilkor blifvit gjorda försoningsbara.

2) Då UL: M. 31: 1 stadgar: »giældi liff gen lifwi. ok lim gen limin, tillägger den dock omedelbart derefter: sgiældi ok ængin f)æn liff fore liff. ællr lim gen limi. sum botum orkær ællr borghæn til fuldræ botse».

Källa: Project Runeberg ·