Om dödsstraffet

-

12 Reformationens inflytande.

IX:s befallning vid Christoffer Landslag vidfogade Appen-dix, som innehåller utdrag ur Mose böcker.

Dessa nu antydda grundsatser återfinnas också i Patentet om h ögmålssaker d. 1 Maj 1563') hvarest det heter: »emedan wij nu (ty värr) befinne, at ondskan och argheten flux wäxer til och förmerer sig i werlden . ... så at til befruchtendes är, at hwar sådant icke blifwer tilbörligen straffedt af Ofwerheten, tå skulle Gud thet hårdeligen hempnis utöfwer . . . HwarfÖre bjude och befale wij at hwarken . . skole tage eller tage låthe någon försoning eller böter för thesse efterskrefne öfwerträdelse, såsom äre Gudz för hädelse och förachtelse, förräderij, Mord, uppenbare hoor, fränd-semje spield, Woldtag, Tijdelag med oskählig Creatur och andre slijke laster; . . . anseendes at Gud alsmechtig sielf så hafwer befaledt uthi sin helighe lag, gifwer ochså naturligh skähl och förnufft thet medt, at the som sådant bedrifwe, skole icke uthan lijfsstraff undkorame, och alldenstund Menniskian pläger mongehanda plager uppå komme for thesse synder skuld, både med Pestilentie, hunger, dyyr tijd och annan wedermöde, så at ofte händer et heelt konge-rike för eeu menniskios öfverträdelse moste umgälle och lijde straff, Will för thenskull ware af nöden at förekomma Gudz wrede, at sådane uppenbare illgier-ningsmän icke måtte förskonas» etc. etc. Gustaf II Adolf erinrade äfven i Rättegångs-Ordi uantian af år 16142) att «månge grofwe offentlige Missgerningar skee i Landet, som ingalunda vthan Gudz synnerliga förtörnelse och the enfaldiges förargelse benådes kunna». Kongl. Stadgan om Eder och Sabbatzbrott d. 2 Oct. 16653) visar likaledes, huru lagstiftaren for 200 år tillbaka, vid fråga om straff för svordom, uppfattade saken, då der omformäles de »förskräcklige straff de förtjena (som svärja), retandes och förorsa-kandes Gud til hembd och plågor, både öfwer dhem, som dem bedrifwa, såsom ock huru synd dher med samkas öfwer Huus, Land och folk, hwilke efter Gudz Ordz sanning hårdeligen skole straffade blifwa» etc. etc. . . .

1) Schmedeman: s. 47.

2) Schmedeman: s. 133.

3) Schmedeman: s. 441.