Om dödsstraffet

11

trädde for att utöfva straffmakten, betraktade sig sjelf såsom uppfordrad att tukta syndare, i uppgifvet ändamål att derigenom söka afvärja Guds vrede från hela lan det. Detta från judendomen lånade föreställningssätt om Gud, såsom ett högsta väsende, hvilket, i likhet med menniskor, låter hänföra sig af vrede eller andra passioner, då han straffar, hade ock på lagstiftningen den inverkan, att lagstiftaren ansåg sig pligtig att med de allra strängaste straffhotelser söka afskräcka från nämnda brott oeh att med hjertlös hårdhet till lifvet straffa m issgeruingsmän, icke blott till deras egen tuktan, utan i synnerhet för att genom deras blodiga och qvalfulla död söka blidka en förment vredgad gudomlig-lie t och sålunda likasom genom ett särskildt syndaoffer, frälsa hela landet ifrån en förtörnad Guds hämnd1).

Såsom en bestämdt ledande princip vid strafflagstiftningen under l(5:de och 17:de århundradet kan derföre räknas utom de tvenne förnt nämnda äfven denna:

III. att genom de strängaste straff, såsom dödsstraff och kroppsligt affliktiva straff, skall lagstiftaren' söka förmildra Guds vrede och rädda landet från Hans hämnd.

När nu härtill kommer, att man, efter Reformationen, ansåg sig i den Heliga Skrift böra söka icke blott enda källan for vår religion, utan i Gamla Testamentet äfven en positiv lagstiftning af gudomligt ursprung, bindande till bokstaflig åtlydnad för alla tider och för alla folk, så upptogos från den Mosaiska lagen bestraffningar af en upprörande hårdhet, utgående från principen af taliou. Detta synes af det på Carl

1) Denna uppfattning uttalas ock klarligen i Olai Petbis predikan mot eder 1539 (Skrifter utgifna af svenska Literatursdllskapet. 1889), hvarest det beter, att »Offuerheeten som gudz tienare är och bäär swerdet, skulle tagha thenna eakena alwarliga före och bardeliga neffza och straffa offuer sådana gräseliga eedher. — Menniskian bespottar och begabbar, reeter och opweckier och så mykit henne mögeligit är, tråtzar, nödgar och trugar gud til hemd och wreden.