Om dödsstraffet

18

Drottning Christinas Straffordning.

for sin tid utmärkte jurister, hvilka afgåfvo nämnde Betänkande, vågade dock uttala den öfvertygelse, att det åsyftade ändamålet förfelades och att nåden i brottmål, detta »arcanum justitiæ», såsom de kallade det, endast >gör the nedrige domar illu-soria och til ijdel apespel». Eu ändring var derföre högst nödvändig, oberoende af den länge påtänkta, allmänna revisionen af landslagen, på det att underrätterna måtte ådöma straff, hvilka man ansåg sig kunna låta verkställa, utan att ständigt behöfva anropa Konungen om hjelp för att undgå "ti 11— lämpning af straff, som befunnos upprörande for den allmänna rättskänslan. Denna ändring inträffade slutligen genom Drottning Christinas Straffordning af d. 18 Maj 16531). Uti ingressen till denna författning omförmäles, att underrätternas anseende på landet och i städerna mycket förminskats, alldenstund dessa domstolar uti alla kriminalsaker »utan åtskilnad stricte måst döma efter lagboken, hwilken praxis och Kongl. Resolutioner til en god del under en lång tid förändrat». För att derföre förskaffa underdomstolarna tillbörlig »respekt», derigenom att de skulle sättas i tillfälle att kunna ådöma sådana straff, som redan börjat komma i allmännare bruk, utfärdades nämnde Straffordning, hvilken egentligen afsåg lägersmålssaker och tjuf-uadsmål, men genom domstolspraxis snart gjordes tillämplig äfven på andra brott Den reform, som genom denna straffordning åvägabringades, bestod hufvudsakligen deri, att i stället for dödsstraff eller örons, näsas afskärande m. m. sattes kroppsstraff af gatulopp eller arbete i jern (för män) samt hudstrykning (for qvinnor). Hvad sålunda genom denna straffordning blifvit stadgadt, med afseende på förvandlingen af sådana i Landslagen eller Stadslagen förekommande straffbestämmelser, hvilka man i förra hälften af 17:de seklet började anse allt for grymma att låta verkställa, beredde ett vidsträckt användande af förenämnde kroppsstraff, helst som praxis den tiden syues hafva åt domaren medgifvit en ganska vidsträckt latitud eller frihet att lämpa straffen efter brottens storlek och beskaffenhet; dock förmanades vederbörande »att vid straffets påläggande icke någon indulgentz under hvarjehanda färgat skehn til Synd och Lasters beskönjande tillåtes .... utan noga at vi-

1) Schmedeman: s. 294.