Om dödsstraffet

Mindre afrättningar i Sverige än annorstädes. 21

icke, det ma vara sagdt till heder for Svenska folket, att sådana raffineradt grymma dödsstraff här blifvit exeqverade som i Frankrike, England och i Tyskland, icke.iieJler ett sådant oerhördt slösande med menniskolif, icke sådana afrättningar i stor skala, som kunna jemnföras med de afrättningar, hvilka i nämnde länder egde rum ända till slutet af 18:de seklet. Att dödsstraffet i verkligheten aldrig härstädes fatt den vidsträckta användning som i mellersta och södra Europa, torde böra tillskrifvas flera lyckliga omständigheter, som i förening med hvarandra samverkat härtill'). Till dessa gynsamma omständigheter må räknas, att Sverige från uråldriga tider åtnjutit en rättsförfattning, som uppvuxit ur folkets egna seder, utan att erfara någon förderflig påtryckning eller synnerlig inblandning af grundsatser, hemtade från främmande lagar; att svenska folket sjelft deltagit uti lagstiftningen och att denna folkets riitt, om ock stundom åsidosatt af konungamakten, dock aldrig varit folket beröfvad; att härstädes någpt stadgadt feodalvälde icke lyckats utbilda sig och med detsamma en godtycklig, okontrollerad rättsskipning2); att vid underdomstolarne folket genom nämnden

1) Under de år, (1 562—67) då Erik XIV:s inqvisitionsdomstol, eller den så kallade DKonungens Nämnd», var i verksamhet under hufvudsakligt inflytande af monarkens listige, grymme och hänsynslöse gunstling Jöran Persson, skedde utan tvifvel de flesta afrättningar i Sverige. Ensamt denna domstol, som använde tortyr för att tvinga de anklagade till bekännelse, afkannade under sin korta tillvaro 261 dödsdomar. Jfr Silfverstolpe: nOm Jöran Persson och Konungens Nämnde (i Historisk Tidskrift. 1881. s. 303 o. f., der en förteckning på de lifdömde finnes intagen) samt Konung Erik XIV:s Nämnds Dombok, utg. af K. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia genom C. Silfverstolpe. 1884. XIII: 1.

2) Det saknas likväl icke exempel att försök gjorts att äfven här i Sverige tillerkänna godsegaren en vhalsrätts öfver sina underhafvande. hvartill mönstret hemtats från angränsande länders feodala institutioner. Sålunda eger man bevis, att en domsrätt, omfattande äfven rättighet att döma till döden tillerkänts egarne af Ängsö i Vestmanland, Visingsö, Torpa i Vestergötland och Beryqvara i Småland. Enligt på Ängsö förvarade handlingar dömdes d. 28 Maj 1681 en dräng för kyrkotjufnad att mista lifvet, men benådades från dödsstraffet af egarinnan till Ängsö Fru Siri Horn. Visingsborgs grefskaps dombok för 1679 upplyser ock att en qvinna, som förgiftat sin man, d. 15 Januari samma år dömts att halshuggas och i båle brännas, men att denna »synderska för elden och bålet förskontes» och blef halshuggen. Ängsö Hals- och Handrätt upphäfdes af Carl XI