Om dödsstraffet

20

Dorastolarnes rättspraxis. 20

at the sä ofta och twert emot wår förbetedde Nåde brutit ocli syndat hafwe». Genom skrifvelse till Svea Hof-Rätt d. 21 Februari 1667 anbefalldes likaledes Hof-Rätten att fastställa den af Cousistorium tallda dödsdomen öfver de studerande på det att »igenom en sådan skarp doom måtte kunna up-wäckas en sådan skräck hoos den studerande ungdomen, som til dess förbättring tiäna kunde», men att Hof-Rätten tillika nu secreto skulle åtwarna Landshöfdingen att icke fortsätta med executionen»'). Det visar sig häraf, att man, blott för att afskräcka från oordningar, trodde sig tvärt emot lag, kunna döma några ynglingar till döden, ehuru meningen aldrig varit att låta domen gå i verkställighet2). Konung Carl XI föreskref ock i Plakatet d. 22 januari 1677 att de, som sig med »suapphanerij, plundring och annat sådant befattat skola icke allenast böta Tör hwar nederslagen 1,000 R:daler, utan ock genom teruingens lopp hwar tredie til lifsstraff wara förfallen».

Såsom en illustration på lagstiftarens benägenhet att under 16—17:de seklerna genom de strängaste hotelser om dödsstraff afskräcka från åtgärder, som den tiden uppfattades såsom brott, må ock erinras, att geuom Kgl. Förordningen d. 21 april 1718 stadgades att den, som olofligen ur Riket utförde guld, silfver eller kopparmynt, skulle mista all sin egendom och derjemte straffas såsom falskmyntare d. v. s. att mista lifvet.

Men om våra förfaders rättsåskåduing under Medeltiden och ända in i 18:de århundradet gjorde, att dödsstraff uppfattades såsom ett nödvändigt straffmedel, både for att åstadkomma hvad man ansåg såsom högsta rättvisa — talion — och for att vid vissa grofva brott afvända, såsom man föreställde sig, Guds vrede från hela Riket samt i synnerhet for att tjena »androm till skräck och varnagel», så finner man dock

1) Svea Hof-Ratts Archiv: Kongl. Bref från 1660—69. samt Consi-storii Academici i Upsala Archiv: Prot. o. Kongl. Bref 1667.

2) Wahlberg: Neuere Praxis und Geschichte der Todesstrafe ein Oester-reich (Gesammelte kleinere Schriften. Wien 1877. II. s. 138) erinrar om ett likartadt förhållande i afseende på Österrike, i det han säger: »Es war ein Charakterzug der altoesterreichischen Strafgesetzgebung die schärfsten und härtesten Strafdrohungen in dem Gesetze starr festzuhalten, jedoch die Gerichte insgeheim zu ermächtigen die Milde in der Regel der Fälle der legalen Strenge vorzuziehen».