Sida 35
3. Om den år 1779 genomförda reform af den svenska strafflagstiftningen
Tortvr under 16 och 17 seklerna.
35
inhemtat kunskap om den i Tyskland brukliga inqvisitoriska kriminal-proceduren, hade pinliga medel för att utleta sanning till en början förekommit såsom ett missbruk, hvilket småningom, legaliseradt genom häfd, insmugit sig äfven här i landet. Det är bekant att Konung Erik XIV:s sorgligt ryktbara så kallade »Konungens Nämnd» bemyndigades använda och äfven flitigt betjenat sig af tortyr for att uttvinga bekännelse af sina offer1). Svea Hof-Rätt begagnade sig äfven häraf i början af sin verksamhet och tillstadde i trolldomssaker, såsom här ofvan blifvit anfördt (sid. 14), underdomare att deraf göra bruk. Till Konung Carl XI:s heder kan sägas, att denne eljest stränge monark genom Kongl. Brefvet den 22 December 1686 uttryckligen forbjöd alla tortyrmedels anlitande i brottmålsproceduren2). I 1734 års allmänna lag förekommer icke heller något, som gifver stöd för tillämpande i brottmål af pinliga medel; tvärtom belägger lagen med straff om Domaren låter pina någon till bekännelse3). Det enda, som innebar ett tvång på individens frihet i sådant hänseende, var det i 17 kap. 37 § Rättegångsbalken införda stadgande, att »i grofva brottmål må domaren försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som anklagad är» — men äfven detta tvångsmedel har nu mera försvunnit ur den svenska lagstiftningen4). Under första hälften af 18:de århundradet användes likväl icke så sällan, och tvärt emot Carl XI:s förbud och nämnde stadgande i 1734 års lagbok, tortyrmedel och fångars inspärrande i pinorum.
Det var just i anledning af de grofva missbruk, hvilka häraf uppstått, som Gusta^ lll föranläts att begynna sin re-
tidigt som vid slutet af 13:de seklet, ingått såsom en väsentlig del i den svenska kriminalproceduren.
1) Jfr Silfverstolpe: Om Jöran Persson och Konungens Nämnd p a. st. s. 334, 361, 378, 389.
2) Der heter det: »Wij finne mycket betänckeligit, at låta någon pinas til sanningens utsäjande, som är osäkert och minsta sanning ther med utletas . . . heller lämna the misstänckte under Gudz Domb än plåga och dömma någre oskyldige». (Schmedeman: s. 1087).
3) I 17 kap. 37 § R. B. säges det: »Ej må domare eller Befallningshafvande låta någon till bekännelse pinas eller plågas, gör det någon» o. s. v.
4) Genom Kongl. Förordningen den 12 September 1868.
Källa: Project Runeberg ·