Om dödsstraffet

54 Alternativt dödsstraff nrh ]ifstidsstraffarbete.

inhemta, har icke sedan 1830 någon qvinna här i landet för barnamord (infanticidium) undergått dödsstraff'.

Genom alla dessa tid efter annan vidtagna lagförändringar, har den lagstiftande makten i vårt land erkännt, att det icke vidare är nödigt att aflifva den brottslige hufvudsakligen for att afskräcka från sådana brott som rån, nidingsstöld, dråp, barnamord m. m. Lagstiftaren har ock dermed uttalat, att rättvisans fordringar på straff både kunna och böra åstadkommas på ett sätt, som väl innebär ett ganska kännbart lidande for deliuqventen, men tillika lemnar honom möjlighet att kunna bättra sitt lefverne. Lagstiftaren har äfven erkännt, att, om ock straffets ändamål må vara att realisera rättvisans idé, bör dock sjelfva straffmedlet så af Staten anordnas, att det både värnar rättsordningen och påverkar hos brottslingen en viljans förändring i god riktning, som åstadkommer en moralisk förbättring.

En ibland de vigtigaste lagändringar, som alltsedan 1779 års reform af Missgerningsbalken egt rum, var utan tvifvel den, att i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 uppställdes såsom princip, att icke ens for mord ovilkorligen stadga dödsstraff, utan medgifva åt domare, att, der synnerligen mildrande omständigheter förekommit, kunna döma till straffarbete på lifstid. Då lagstiftaren förklarat, att icke blott dråp, utan äfven mord skulle kunna försonas med ringare straff än lifvets förlust och samhällsordningen ändock fullt skyddas, hade han i och med detsamma också frångåttdep gamln frän Hgn Mosaisk;» Rätten hemtade, i Landslagarna och i 1734 års lag upptagna, grundsatsen: »gifve lif för lif». ~

-q. t ——---------

Antagandet af nämnde princip, kan man säga, förbereda dödsstraffets utplånande ur allmänna lagen. När vid lagtillämpningen under en längre tidsföljd, det visat sig, att användningen af det lindrigare straffalternativet af straffarbete för lifstiden varit fullt tillräckligt för ändamålet af den allmänna rättsordningens upprätthållande, skall dödsstraffets ådömande och i synnerhet dess verkställighet blifva allt mera sällsynta och slutligen komma ur bruk; och efter det någon afrättning under många årtionden efter hvarandra icke egt rum, skola betänkligheterna mot dödsstraffets borttagande ur den allmänna strafflagen så småningom försvinna.