Sida 122
En dag vid Eclisfontaine
knallar nästan samtidigt och efterföljas av en paus, innan nästa lag går.
Ledsagad av en officer följer jag chausséen genom byn och tittar in i ett litet hus, där alla fälttelefonens trådar tyckas sammanlöpa. Ett halvt dussin officerare sutto vid ett långt bord med telefonlurarna vid örat och med kartor framför sig. Hit sända de olika stridsgrupperna sina rapporter över stridens gång, över de tyska och franska ställningarnas förändring och om de önskningar och behov som betingas darav. En generalstabsofficer synes sammanfatta innehållet av alla dessa meddelanden. Han ritar in »det nya läget» på en karta, som redan förut är full av trupptecken. Därefter blir det väl föredragning för stabschefen. Jag kan tänka mig som resultat en telefonorder till någon reserv — kanske någon del av det infanteri, vi passerat i gryningen — att hastigt gå fram till en punkt där framme bakom eldlinjen. Jag ser den ryckning, som går genom de grå leden, när ledningens vilja trängt ned till dem. Jag ser hur kolonnen lämnar marschvägen och, splittrad i många smådelar, var i sitt terrängveck, strävar fram mot sitt mål. — Underliga äro de tankar, som tränga sig på lekmannen i en sådan den militära viljeyttringens verkstad. Här talas icke överflödiga ord. Allt är koncentrerat och koncist. Det kan ej vara annorlunda. Till sist får man på köpet ett klarare begrepp om den roll telefonen spelar vid ledningen av en strid.
Med min vän Matthiasz går jag vidare ett stycke mot sydväst, följande chausséen till den plats, där den egentliga stridsledningen befinner sig. Terrängen stiger långsamt till denna punkt, som har ett
Källa: Project Runeberg ·