Sida 170
En dag i Dun
överens om att beklaga kriget och uttryck som ständigt återkommo voro: Cette malheureuse guerre — Cette guerre inutile — C’est terrible — C’est très, très malheureux pour tout le monde. Men även mot detta fördömande av kriget måste man resa en reservation. Ty av den entusiasm med vilken de franska soldaterna gått i elden, finnes efter tillfångatagandet icke en gnista kvar. Då är för dem hoppet faret och endast sorgen kvar över att icke längre kunna gagna sitt land. Lantvärnsman, fångväktare i Dun.
Men klockan är ett och jag har överenskommit med överstelöjtnant Betz att äta middag med honom i officerskasinot, där ett dussin stamkunder samlades kring ett stort runt bord. Kasinot var inrymt i ett privat hus, mycket enkelt men väl bibehållet, ehuru några skott eller granatskärvor tagit sin väg genom dess murar. Till och med pianot var genomborrat av en kula, men ljöd ändå oklanderligt. Även vid detta bord talade de tyska officerarna med odelad aktning om de franska soldaterna och deras befäl. De äro jämnbördiga och värdiga motståndare, de äro
Källa: Project Runeberg ·