Sida 169
En dag i Dun
soldat, jag vill minnas vid 113. infanteriregementet, av aristokratiskt, melankoliskt utseende, då kommandoordet ljöd, att matlaget, som bespisats, skulle föras till sina kvarter och nästa lag föras fram. På min begäran fick min modell dock stanna kvar. Han var banktjänsteman från Blois och hans väsen var högeligen sympatiskt och älskvärt. Kanske han en gång skall minnas vår séance i Dun; jag skall icke glömma honom.
Medan jag ritade soldaterna från Paris hade jag en tät åskådarskara omkring mig, och jag slungade ut bland dem följande närgångna fråga:
»Varför slåss ni egentligen?»
»Vi ha absolut ingenting att slåss för,» svarade en trotsig sälle, som på det livligaste sekunderades av en annan mitt emot.
»Ni ha väl fosterlandet att slåss för ändå?» fort- satte jag.
»Vi ha intet fosterland,» svarade de två missnöjda.
Jag frågade en förståndig karl, som stod bakom mig, vad det där var för ena figurer och fick till svar: »De äro illa kända anarkister.»
Man kan vara tämligen säker på att de aldrig vågat att svara så på andra sidan eldlinjerna. Och hade de gjort det, så hade de blivit sönderslitna av sina kamrater, vilka, även om de icke visste hur och varför kriget utbrutit just nu, dock förstodo att det gällde Frankrikes framtid, ja kanske dess existens som en första rangens stormakt. Däremot voro alla
Källa: Project Runeberg ·