Sida 135
En dag vid Eclisfontaine
bli ont om folk. Med dem talade också fältmarskalken och hans förträffliga adjutant, Rechberg, som rörde sig med en avundsvärt vacker franska.
I en grupp av vapenlösa fransmän befann sig även en kapten. Han hade fått en kula genom låret, haltade starkt och stödde sig på två soldater. Hans utseende var nobelt och öppet och man såg att han var en fullkomlig gentleman. Då hans lilla skara skulle förhöras, blev en stol framsatt åt honom, ty han var blek och såg medtagen ut.
»Plågas ni mycket av ert sår, herr kapten?» frågade en tysk officer.
»Nej, inte alls, det är en ren obetydlighet,» svarade han.
»Har ni lidit stora förluster under striden?»
»Icke synnerligen; vi fylla alla luckor.»
»Ni ser trött och medtagen ut, ni har säkert slitit ont på sista tiden?»
»Nej, ingalunda; på mig har det inte gått någon nöd.»
»Det gör er ont att vara bland fångarna?»
»Ja,» svarade han tungt och bestämt och utan att lyfta huvudet.
Han hörde icke till dem, som demoraliseras av tillfångatagandet, och han skulle säkert förbliva lika stolt under hela fångenskapen. Förhöret var slut, han reste sig, gjorde honnör och försvann vid en krök av vägen med sin blåröda skara.
Timmarna gå. En hygglig själ bjuder på kommissbröd, skinka och rödvin. Min ranson var så rundligt tilltagen, att det icke var något barmhärtighetsverk att lämna hälften åt en fransk soldat,
Källa: Project Runeberg ·