Sida 153
En dag vid Eclisfontaine
icke genom sin förruttnelse ge upphov till sjukdomar och farsoter.»
Men nu närmade sig klockan den timme jag borde vara åter i Stenay. Jag bjöd chefläkaren för fältsjukhuset i Romagne farväl och skyndade med kapten Suhlmann upp i bilen, där våra sju invalider fått vänta. Nu voro strålkastarna tända och vi förlorade oss åter bland oändliga trängkolonner och evigt tramp. Skulle icke ens natten här skänka någon ro?
Vid en dikeskant sutto två sårade soldater. De hojtade och gestikulerade åt oss och vi stannade. Vad de ville? Jo, åka förstås, de orkade inte gå längre. Men de kunde väl själva se att vi inte hade plats. Ja bevars, men de kunde också sitta i knäet på ett par andra. Och så klämde de fast sig i bilen, som nu åkte med tolv mans besättning, ehuru den endast var gjord för sex. Den ene nykomlingen var en klassik. Han började med att förtälja att kronprinsen i dag i Romagne tagit honom i hand och frågat hur han mådde. Och sedan berättade han oss att han varit med vid stormningen av Saint André. Han hade till och med hört hur hans överste, då Andrédagen grydde, yttrat till den kommenderande generalen: »Det blir en blodig dag i dag.» Då hade generalen svarat: »Är ni rädd ?» Men översten var icke rädd, ty han gick själv främst och blev genast skjuten. Den unge soldaten hade däremot klarat sig utan ett enda sår. Men i dag hade han blivit av med ett par tår, en förlust, som icke i minsta mån inverkade på hans goda lynne. Hans språklåda gick som en väderkvarn i bra nog hård blåst, men han
Källa: Project Runeberg ·