Sida 154
En dag vid Eclisfontaine
hade totalt glömt bort hur många fiender som kommit i beröring med hans bajonett. Obehagligast voro fransmännen när de sköto från träden. Det fanns då ingen annan råd än att taga det hela som jakt på kramsfågel.
Äntligen kommo vi hem och posterna vid madame du Verniers järngrindar sågo förvånade på det underliga sällskap jag hade med mig. I vestibulen bad jag, genom en lakej, att få tala med kammarherre von Behr. Jag hade ju kommit en timme för sent. Men det gjorde alldeles ingenting. Kronprinsen och hans herrar hade slutat middagen, men sutto kvar vid bordet och höllo mig sällskap, medan jag ömsom åt med en oklanderlig aptit och ömsom berättade mina intryck från denna stora dag.
Källa: Project Runeberg ·