Från fronten i väster september-november 1914

brons en byst av Bonaparte», icke kejsaren, men den segerrike generalen från Italien 1796. Det vilar ett skimmer av saga över denna bild, vars blick svävar främmande ut över rummet. Hur man än lyssnar till sången och musiken, och vad som än fångar ens uppmärksamhet, så återkommer man dock alltid till bronsfiguren därborta. Ägde den liv och kunde tala! Vad skulle kejsaren säga fransmännen? Preussarna hatade mig. Det var deras rätt, ty jag hade varit svår mot dem. Men det var England, som var min och det stora Frankrikes dödsfiende. Och Ryssland stod det bi med krafter, som jag försummade att i tid lära känna.

Vem är värd och vem är gäst i detta hus? Jag känner mig som gäst hos mina tyska vänner, såvida vi icke alla äro gäster, jag i dubbel måtto, i fransmannens hus. Ty det är väl ändå han, ägaren, som är värd. Nej, ingalunda, kriget omvärderar allt. I krig avgöres allt med vapenmakt. Med krigets rätt, som är högsta instans, äga tyskarna nu nordöstra Frankrike. Eller vem vill påstå, att Tsingtau ännu är tyskt, blott för tillfället besatt av japaner. Hur det blir efter kriget, vet ingen. Men nu vet man att i de delar av Frankrike, som besatts av tyskarna, där äro de också herrar och värdar. Fråga den civila befolkningen i vår lilla stad. Den består visserligen blott av gubbar, kvinnor och barn. De behandlas med största hänsyn och vänlighet, men nog veta de vem som är herre i huset. En främmande inkvartering är något förskräckligt. Och dock är den här mild. Både folk och egendom skonas så mycket