Sida 316
Vid Fjärde armén
i den förra byn skjutits på flygare, i den senare på trupp. Ett halvt landstormskompani och en landstormsskvadron skulle därför klockan ett på natten begiva sig till ort och ställe. Skvadronen besätter alla gatmynningar och hindrar varje försök till flykt. Under tiden genomsökes vartenda hus av infanteriet och alla invånarna arresteras. Ankomna till staden skulle de ställas för krigsrätt och de skyldiga skjutas. Sådan är krigets stränga lag. Det gives ingen nåd, det finnes ingen räddning. Man tycker att det är synd om det stackars folket. Men vad kunde de väl vinna genom att avlossa några fattiga skott mot en hel armé? Är det möjligt att de trodde på de dåraktiga rykten som förtalde att de tyska ingenjörsoldaternas broar voro byggda för att betrygga ett tyskt återtåg och att krigslyckan på sista tiden helt och hållet slagit om? Varifrån kunde sådana nyheter komma? Naturligtvis endast från den civila befolkningen själv. Men de som satte ryktena i gång ådrogo sig blott ett stort ansvar för sina landsmäns liv och vunno intet därpå.
Hur gick det för de olyckliga, undrar man. Redan följande dag hade jag tillfälle att se dem på de anklagades bänk. De voro idel gamla människor, lantmän och deras kvinnor. De senare gräto och sågo förvånade ut, männen visade en ganska likgiltig uppsyn. Kriget hade redan tagit ifrån dem allt, livet hade icke något större värde mer. Under de få dagar förhöret varade, gick det ingen nöd på folket — jag såg en gång fångarna sitta omkring stora bord på en gård och intaga sin middag. Ens hjärta säger att man borde fälla förböner för dem och vädja till
Källa: Project Runeberg ·