Sida 364
Lugna dagar
sidorna förenas till en sammanhängande skyttegrav. Sedan man gjort sig hemmastadd i denna nya ställning och utvidgat den, rensas åter ett stycke närmast framför den tagna linjen med eld, varpå en ny framryckning äger rum. På detta sätt svepes skogen. Den måste erövras steg för steg, träd till träd, ty — som jag redan förut antytt — försvararna ha inrett till och med trädkronorna till försvar och där uppställt kulsprutor. I snårens dunkel är det icke alltid lätt att skilja vän från fiende. Vid mitt besök var det icke rådligt för andra än dem som hade där att göra, att komma Argonnerskogen alltför nära. I vissa fall ansågs till och med risken större för dem som uppehöllo sig bakom skyttelinjerna än för dem som lågo i dem, ty fransmännen sköto vanligen för högt. Deras skott gingo över de för övrigt väl dolda närmaste motståndarnas huvuden. Detta ansågs överallt också vara fullt naturligt. Någon ordentlig riktning blir det icke om man har fienden inpå sig. De trakter av skogen, som redan tagits av tyskarna, se högst besynnerliga ut. Marken är randig av skyttegravar och förbindelsegravar, som förena de förra med varandra, och träden äro ofta illa brända och skamfilade av beskjutningen.
Fransmännen sköta sin artillerield bättre än sin infanterield. En av de härvarande läkarna berättade mig att av de 2,500 patienter han haft att sköta icke fullt tio procent voro sårade av gevärskulor; några få hade fått sabelhugg eller bajonettstyng, alla de övriga hade träffats av sprängstycken från granater och skrot ur granatkartescher. Om ammunitionen vore bättre,
Källa: Project Runeberg ·