Sida 396
Till Belgien
materiellt värde, ehuru det i första hand är han själv som lider förlusten. Bland de otaliga broar belgierna sprängt i sitt eget land, allt för att vålla sin fiende avbräck, finnas dock många som knappast hade någon betydelse för tyskarna. Härmed ådraga försvararna sig själva en tredubbel förlust, nämligen förlusten av bron, undanröjningsarbetet och byggandet av en ny bro sedan kriget är slut — allt detta förorsakas genom en enda borrpatron. Men försvarsarmén, som alltid är underlägsen, tvingas likvisst till en mera vittomfattande förstöring särskilt av konstbyggnader, än den anfallande, som icke sällan har det största intresse av deras bevarande. Sprängandet av broar är i och för sig en vandalism, men en fullt berättigad sådan, om man därigenom har utsikt att vinna strategiska eller taktiska fördelar. Den förödelse tyskarna åstadkommit vid sitt framträngande har dels varit ofrivillig, dels framtvingats av den civila befolkningens hållning. Men den här aldrig skett av förstörelsebegär. Påståenden i motsatt riktning äro avsedda att ingiva allmänheten falska begrepp, och man kan vara tämligen säker på, att om fiendehärar hade tillfälle att intränga i Tyskland, skulle de lämna detta rike minst lika ödelagt som nu de nejder äro, där tyska härar stå.
Under den första tiden efter Namurs erövring, måste efter mörkrets inbrott alla mot gatorna vettande fönster hållas upplysta, men gatorna själva ligga i mörker. Därför syntes icke de som voro ute, men om någon skjutit från ett fönster, hade han genast blivit ertappad. Alla portar mot gatan måste till en början stå olåsta. Efter någon tid begärde emellertid befolkningen, av fruktan för soldaterna, att åter få hava
Källa: Project Runeberg ·