Sida 397
Till Belgien
sina portar stängda, och fick sin önskan beviljad. Vid mitt besök, alltså den 8 oktober, gjorde Namur ett livligt intryck. Ännu klockan halv åtta på kvällen voro de flesta butiker öppna och på gatorna rörde sig mycket folk. Till och med de unga damerna, som i början icke vågade gå ut, visade sig åter på trottoarerna. Men ännu gällde påbudet att ingen fick vara utomhus efter klockan nio — utan särskilt tillståndsbevis. Till följd av de många uniformerna, militärbilerna och transporterna, liknade Namur snarast en tysk garnisonsstad. Men Namur var också något annat, därom vittnade de vita flaggor, som ur många fönster, särskilt mot huvudgatorna, hängde ut på sina stänger och som betydde: vi, som bo i detta hus, finna oss i den nya ordningen. När man reser genom Belgien, måste man förstocka sitt hjärta, ty vid varje steg påminnes man om den olycka det är och måste vara att hava förlorat friheten i sitt eget land. Och man tänker med fasa på hur man skulle känna det själv, om man råkat ut för samma olycksöde. Nu går en straffdom över Europa. Ve de folk som icke i tid hava sörjt för sitt hus och som förlita sig på överenskommelser och förklaringar på papper, då endast makten fäller utslaget och endast den starke och vaksamme inger respekt åt alla håll.
På kvällen hade 87. lantvärnsregementets officerskår av någon anledning fest i sitt kasino. I staden varande generalspersoner hade infunnit sig. Jag hade också äran att vara med och tillbringade ett par angenäma timmar mellan generalerna von Hirschberg och Rathgen.
Den 9 oktober gjorde vi en bilfärd till det ståtliga
Källa: Project Runeberg ·