Från fronten i väster september-november 1914

mest fulländade krigsredskap i vår tid. Tyska fortifikationsgeneraler erkänna själva, att Antwerpen, om det också icke vore världens starkaste fästning, dock kunde sägas vara en av de tre starkaste, varvid de båda andra skulle vara Metz och Paris. Men inför det nya grova artilleriet var även detta bålverk, Belgiens och Englands hopp, tillspillogivet. Sedan de tyska generalstabs-, artilleri- och ingenjörofficerarna noggrant studerat försvarsanordningarna och resurserna, ansågo de sig dock med stor säkerhet kunna säga, att på tretton dagar hade de icke givit sig, om det hade varit deras uppgift att försvara Antwerpen.

I sina båda försvarslinjer, den yttre och den inre, ägde Antwerpen inalles 49 fort och redutter, alla utrustade enligt den moderna teknikens högsta fordringar. Den yttre linjen hade en omkrets av 90 kilometer och skulle för en fullständig inneslutning krävt en utsträckning av den anfallande armén på en front av 120 kilometer. Men för en regelrätt belägring hade tyskarna icke tid, och de hade dessutom bättre användning för sina trupper på annat håll. Man strävar alltid efter att så mycket som möjligt förkorta anfallet. Från de artilleriställningar, som lågo i linje med byn Heyst op den Berg, beskötos de yttersta stora forten i söder — med vilken verkan skall jag längre fram visa. Deras motstånd bröts fullständigt. Men för att nå fram till den inre försvarsgördeln och själva staden, måste man också tilltvinga sig övergången över Nethe och bringa det engelska artilleriet på flodens norra strand till tystnad. Den nya linjen betecknades av orterna Mecheln, Duffel och Lierre. Över Nethe simmade soldaterna genom