Från fronten i väster september-november 1914

iakttaga, som i ett ögonblick klipper av den förra tankegången. Det hela blir ett kaos av fragment, som efterlämnar ett susande och brusande totalintryck. Men att följa vissa trådar från deras början till deras slut, det går icke alls. Jag kommer därför att giva fragmenten sådana de äro för att sedan, under skildringar av ett par nya resor till Antwerpen, något utförligare stanna vid de intressantaste punkterna.

Vi veta icke ordet av, förrän den stora staden med sina vid denna tidiga timme tysta och tomma gator stannat bakom oss, och vi äro ute på den fullkomligt jämna landsbygden, där enstaka hus och byar, träddungar och höstackar skymta fram ur den dimma, som ännu kämpar mot morgonen, men snart skall skingras av solen. Genom en härlig gammal port mellan tvenne runda torn susa vi med oförsiktigt flygande fart in i Malines, eller på tyska Mecheln, ärkebiskopsdömets metropol, med den härliga katedralen, vilken drar sina anor från slutet av 1200-talet och vars mäktiga torn från 1452 strävade mot en höjd över jorden, som skulle komma det att överträffa alla andra tempelspiror inom kristenheten. Men även med de 97 meter, vid vilka tornet stannat, erbjuder det en imponerande anblick. Under töckenhöljda dagar, som denna, skönjes det icke förrän man är nära inpå, men eljest, då luften är klar, synes det som ett vägledande landmärke fjärran från. Tornuret däruppe, med sin urtavla mätande tretton och en halv meter i genomskärning, visar icke längre tidens gång. Från denna höga utsiktspunkt observerades nämligen tyskarnas artilleriställningar och försvararnas