Sida 413
Antwerpen dagen efter dess fall
behagar, så fara vi nu genast, bilen står färdig.» — »Naturligtvis!» Chauffören satte motorn i gång och intog sin plats vid ratten. Vid hans sida satt en soldat och inuti den öppna bilen de tre officerarna och jag. Alla tyskarna buro revolvrar. Dessutom hade vi tre lätt åtkomliga karbiner. Det var tydligt att man ansåg vägen osäker och besöket i den nyss tagna staden förenat med risker. Man hade icke ännu fått några underrättelser om stämningen i Antwerpen under natten och den tidiga morgonen. »Mig är det komplett egalt om jag blir skjuten nu eller någon annan gång, dö måste man ju i alla fall,» sade löjtnant Classen, som verkligen var en stor klassik och full av lustiga infall och historier. De övriga två reskamraterna voro löjtnanten doktor Hütten från Stettin och löjtnanten doktor Walter Kes från Steglitz. Den sistnämnda var även i fredstid i aktiv krigstjänst och ändå filosofie doktor, vilket lär vara mycket ovanligt.
Så fort vi kommit i ordning ropades: »kör!» Och från första ögonblicket sattes vansinnig fart på bilen. Det blev en högst spännande och märkvärdig resa. Ingen må undra över att mina anteckningar blevo mer än bristfälliga. Men allt gick så förtvivlat fort. Vi sutto i den mest spända uppmärksamhet. Även för mina reskamrater var åtminstone norra delen av denna väg ny, liksom själva staden, och en väg, där en armé just dragit fram, är ju full av märken och spår. Själva iakttagandet av vad man ser är ett kraftprov, som, åtminstone för en lekman, kräver en viss snabbhet i uppfattningen. Innan man hört slutet av förklaringen på en företeelse, har man något nytt att
Källa: Project Runeberg ·