Från fronten i väster september-november 1914

och med samma mönstergilla ordning, som vi minnas från de sydligare härvägarna. Och det är lantvärnstrupper, rastande vid sidan av vägar och gator, med gevären ställda i koppel och med kappor, livremmar och patronväskor hängda över bajonetterna. Och det är hela landstormsregementen med många mer än fyrtioåriga män i leden, som böja av på vägarna till Gent. Det råder ingen brist på gott humör och gott kurage; karlarna marschera lätt som unga soldater och sjungande som till en skördefest, med blommor bundna vid gevärsmynningen och blomsterkransar kring halsen. Efter fem dygns oavbruten järnvägsresa äro de nu på en 45 kilometers marsch till sin post som väktare över de tyska etapplinjerna i västra Belgien — en viktig och farofylld uppgift. Även här kan fosterlandet kräva ett offer av livet. Därför sjunga männen. Och ändå ha de lämnat hustrur och barn därhemma. Det är för deras frihet och lycka de kämpa och stupa. De veta vad det gäller. Ju flera barn de skänkt fosterlandet, desto mera hava de att försvara och desto viktigare är det för dem att Tysklands frihet och framtida storhet betryggas.

I några av de förnäma villorna och slotten vid sidan av vägen göra vi besök. Somliga bevakas av någon kvarbliven gammal tjänare eller tjänarinna, andra äro tomma och övergivna. Icke i något av dem har ägaren själv stannat kvar. Men detta är ju icke att undra över. De hus vi besökte voro fullkomligt orörda och buro icke ett spår av hemgång eller skövling. Vi voro också bland de allra första, som drogo vägen fram efter erövringen, och kunna väl