Från fronten i väster september-november 1914

därför vittna i målet. Soldaterna drabbas, såsom jag förut nämnt, av stränga straff för stöld eller okynnig förstörelse. Men då brotten äro ytterligt sällsynta, höra också straffen till undantagen. En millionarmé måste dock innesluta även mindre pålitliga individer. Även med den bästa tänkbara disciplin kan en befälhavare icke ansvara för vad samtliga hans underlydande göra, då han icke är personligen närvarande — och ännu mindre kan han det, om både han själv och truppen äro uttröttade av våldsamma ansträngningar. Man måste också betänka att en hamnstad som Antwerpen, en av huvudpunkterna för världshandeln, innesluter en massa internationellt slödder, som just under oroliga tider blir lössläppt och går ut på rov. Det vore därför icke underligt om enskild egendom funnes skövlad efter krigets slut. Men ännu hade detta icke skett så vitt jag kunde se. De slott vi besökte befunno sig — såsom nyss antyddes — i det skick i vilket deras ägare lämnat dem. I ett sådant hade en belgisk överste bott, att döma av en uniformsmössa. Framför biblioteket en trappa upp vette en balkong mot en väl hållen park, där lövträden vemodsfullt skiftade i gult. I ett annat hus fanns en sängkammare, där ett äkta par för icke länge sedan vilat en sista gång, innan makarna bröto upp, lämnande hem och hus och allt. Över sängarna hängde bilder av Kristus, jungfru Maria och påven Pius X. Med rörelse betraktade man också porträttet av en bildskön gosse i sin kista och med en krans kring pannan. Mycken sorg hade bott och många tårar hade gjutits i detta övergivna tysta hus.