Sida 444
Nya dagar i Antwerpen
svarade en fetlagd, jovialisk man ur kretsen, som drev ett par kalvar bakom åsnevagnen.
Längre fram passerade vi en bivack, där skyddstälten ännu stodo uppslagna och där frukosten kokade i sina kittlar. En annan krigsbild, eller kanske snarare en bild från gränsen mellan krig och fred, var en hel karavan av kärror fullastade med koffertar, väskor, knyten, sängkläder och annat och åtföljd av en skara män, kvinnor och barn. Det var flyktingar som återvände till Mecheln. Men hade de oturen att bo strax söder om katedralen, så skulle de aldrig återse sina hus, stackars människor.
Nära Eppeghem läsa vi på ett enkelt träkors vid sidan av vägen: »Hier ruht ein tapferer Belgier von seinen deutschen Kameraden begraben.» Den fallne hjälten hade stått på sin post till det sista och genom sin tapperhet väckt sina motståndares beundran.
Nu köra vi in genom den härjade gatan i Mecheln och hålla utanför katedralen. Där stå ett par hundra belgiska fångar, bevakade av några marinsoldater. De bära små svarta mössor med röd rand och tofs, korta vapenrockar eller långa kappor, och några av dem hava vattenflaskor, knyten eller väskor i rem över axeln. En boskapshjord föses just förbi av några tyska soldater. »Framåt marsch!» kommenderar en tysk underofficer åt fångarna, som försvinna i en av de trånga sidogränderna.
Vi fortsätta mot norr förbi de yttre forten med tyska marinflaggan svajande på krönet, och möta nya vandrande sällskap av återvändande flyktingar, nya marschkolonner, däribland en fälttelegrafavdelning
Källa: Project Runeberg ·