Från fronten i väster september-november 1914

483 då sjön Lop-nor vandrade mot söder, har icke drab- bats hårdare än Antwerpen. Ty har icke världshavet torkat ut för denna väldiga handelsstad, vars för- bindelser sträckte sig över oceanernas salta vågor till alla kontinenter och öar på jorden! Dess oerhörda hamnanläggningar lågo nu tysta och öde och icke ens en jungman stod att uppbringa på något av de 22 fartyg, som glömt sig kvar vid kajerna, då slaget föll. Hela staden var förlamad. Jag ville se om man på några få dagar kunde märka skymten av ett uppvak- nande ur dess dvala. Väl kunde man förstå, att livet i hamnen var tillintetgjort, så länge havet därutanför var fullt av minor, ja, kanske för hela den tid detta krig ännu skall räcka. Men kanske ändå själva staden skulle vakna och kanske många av de olyckliga flyk- tingar, som skyndat in över holländska gränsen, skulle komma tillbaka. Den 15 oktober bröt jag alltså för tredje gången upp till Antwerpen. Jag hade blivit inbjuden att deltaga i en exkursion. Vi foro ut med fem biler. Jag åkte med min vän general Bailer och ett par andra officerare. Bland deltagarna märktes ingen mindre än rikskansleren von Bethmann-Hollweg samt excellensen von Treutler. I en handvändning voro vi i Mecheln och stannade som vanligt för att bese katedralen. Med anledning av rikskanslerns besök hade kyrkans inre blivit uppröjt. Alla stenblock, allt grus och bråte hade förts bort. S:t Rombauts tempel såg riktigt prydligt ut, och man märkte tydligare än förr, att det varken skulle kosta mycken tid eller mycket pengar att få det fullt i sitt förra skick. En gravsten, som krossats av ett par från en valvbåge