Från fronten i väster september-november 1914

496 bombardemangets början, de övriga hade stannat och voro nu i tjänst. På grund av deras ringa antal måste också polisofficerarna göra gattjänst. Den belgisk-engelska armén i Antwerpen anslog han till 120,000 man, och han uttalade sig i mycket drastiska ordalag om dess sätt att försvara staden. Vart armén tagit vägen visste han icke; den hade i alla fall försvunnit just när den behövdes som bäst. Av befolkningen hade enligt hans förmodan en tiondedel eller högst en åttondedel stannat under beskjutningen. Man hade tagit sin tillflykt till källarna och täppt till gluggarna med sandsäckar. Själv var mannen av sin tjänst tvungen att hålla sig ute. Därvid hade han bevittnat, hur en bicyklist träffats av en granat och bokstavligen försvunnit på fläcken. Vid sin hem- komst hade han funnit att hans hustru flytt liksom alla andra och tagit deras barn med sig. Ännu hade hon icke återvänt, och han hade inga nyheter från henne. Vidare hade han sett hur man lösgjort färjorna i Antwerpen och låtit dem driva med strömmen nedåt Vliessingen för att de icke skulle råka i tyskarnas händer. Om en månad trodde han att de flesta av stadens invånare skulle vara tillbaka. Blott de unga männen drogo sig för att återvända, emedan de fruk- tade att bliva tvingade av tyskarna att gå i krigstjänst mot Ryssland. Och ryssarna stodo ju, enligt vad man hade utspritt, med oöverskådliga arméer i när-, heten av Berlin. Efter aftonvarden i vårt vanliga lag, där general Bailer presiderade, samtalade jag länge med en tysk bankdirektör Stump, som i femton år bott i Antwer- pen och vid krigsutbrottet intagit sin plats i tyska