Från fronten i väster september-november 1914

503 lägringsarmén. De publika husen besattes, artilleri körde upp vid kajen och stadsdelen S:t Anne blev beskjuten under två timmar. Sedan var allt lugnt. En annan sagesman i Antwerpen meddelade mig, att vissa framstående personer skulle ha lämnat sta- den den 3 oktober, om icke bud kommit från bel- giska regeringen att de borde stanna. Den engelska regeringen hade nämligen bett därom och lovat att skicka trupper till stadens undsättning. Samma dag klockan 2 e. m. anlände herr W. Churchill i bil och hade en konferens med stadens civila och militära myndigheter samt lovade en undsättning av 30,000 man, vilka i förening med den belgiska hären borde vara nog för att försvara staden. I verkligheten kommo blott 15,000, av vilka 2,500 voro marinsoldater. De hade grovt artilleri med sig och sades hava slagits tappert. Den 6 oktober sent på natten lämnade herr W. Churchill staden och begav sig i bil västerut, säkerligen till Ostende. Då invånarna om nätterna hörde och om dagarna sågo hur trupper marscherade genom gatorna, kunde de icke tro annat än att det skulle bli ett kraftigt motstånd. Man blev därför högst förvånad över att staden gav sig utan strid, och att försvararna klockan 6 på morgonen den 9 oktober tågade bort över den redan sex veckor förut byggda pontonbron över Schelde och därpå sprängde den i luften. Engels- männen sades hava varit de sista som gingo över. En Antwerpenbo delgav mig sina intryck av det så kallade Garde civique eller borgargardet, en högst besynnerlig kår, vars enda militäriska egenskap tyckes vara att den bär uniform. Den reguljära belgiska