Från fronten i väster september-november 1914

518 kanoner, avsedda för närstriden. Detta torn vette mot norr och var det enda som fanns i behåll, förutom värn av sandsäckar för infanteribesättningen. Hela vägen mötte vi återvändande flyktingar. I byn Putten är gränsstationen belägen mitt i en gata, där holländska och tyska flaggorna äro upp- satta och där holländska soldater hålla vakt. De vägfarandes pass synas. För oss var det ingen svårig- het att komma förbi, och vi fortsatte ett stycke mot norr genom en tämligen glest bebyggd trakt, där unga tallar växte vid sidorna av vägen. Överallt syntes papper, trasor, tombuteljer och andra spår efter de friluftsläger, där flyktingar rastat. Illa hade de farit i höstkylan. Somliga hade tappat bort sina närmaste och sökte efter dem. De hade gått både natt och dag på denna via dolorosa och det var ej underligt om de förlorade varandra i mörkret. De ridande holländska gendarmerna kunde icke hjälpa dem, endast upprätthålla ordningen. Havande kvin- nor jämrade sig och skänkte livet åt barn vid sidan av vägen. Obeskrivliga scener utspelade sig i denna flyende karavan, som besjälades av skrämsel och oro. Någon enda gång kunde väl även dessa män- niskor forma sina läppar till ett småleende, såsom då en stor tjock matrona gick och knogade på en fåtölj, i vilken hon vilade sig för vart femtionde steg. Och tacksamhet måste de hava känt, då holländarna trakterade dem med bröd, soppa och annat. Men nu vände folket tillbaka i ett ändlöst tåg, som dock var betydligt glesare än för några dagar sedan. De kommo gående, farande på bicykel, sty- rande hundkärror och skjutande hjulbårar. Många