Från fronten i väster september-november 1914

540 sågo oss väl icke värda ett skott ur en revolver- kanon. Efter en stund syntes de göra en lov, den ena åt sydväst, väster, nordväst och nordnordväst, den andra åt nordost, norr, nordnordväst, för att nalkas den övriga eskadern och lämna rapport om vad de sett. Av eskadern syntes nu för övrigt endast fem fartyg genom töcknet. Vi kunde alltså utan risk anträda återfärden på »La digue», den breda, hårda strandpromenaden med den vackra utsikten över havet. Där är all trafik förbjuden för civilbefolkningen, och inga ljus få där tändas i fönstren. Fullständigt mörker råder här om kvällarna och nätterna. Efter kvällsvarden satt jag klockan tio på min balkong. Himlen var klar, de båda bojarna lyste och bränningen sjöng mot stranden, överröstande posternas steg därnere på gatan. Men man såg sol- daterna, som belystes från fönstren. Här och var gingo de parvis, och somliga stodo i små grupper vid promenadens järnräck och betraktade eldkvastarna ur de engelska kanonerna. Inom loppet av tio minu- ter kunde jag räkna 141 skott; sannolikt voro de fler, då ofta ljuden från flera samtidiga skott täcka var- andra. På tio timmar skulle det bli 8,500 skott, en dyrbar affär. Så gick jag till sängs för andra gången i Ostende. Dörrarna till balkongen fingo stå öppna — det var alltför lockande att en stund ligga vaken och se på den klara himlen och lyssna till bränningens och kanondundrets samfällda sång. Sedan somnade jag och sov oändligt gott.