Från fronten i väster september-november 1914

539 iika många eller fler. I går hade det haglat engelska projektiler från Nieuporthållet, och de hade då nått fram till den plats, där vi nu stodo. Man erfar en mäktig känsla av spänning, och ens uppmärksamhet stegras till det yttersta, då man bevittnar en dylik artilleristrid över ett ansenligt område, och då man hör det oavbrutna hamrandet av tunga, dova kanonskott. Med kartan i hand och med ett verkligt impo- nerande lugn förklarade överstelöjtnant Wittisch allt som försiggick framför oss, och tid efter annan kastade vi en blick på torpedbåtarna därute, undrande om de icke snart skulle börja att skjuta. Över terrängen i sydväst syntes de vita ulltottar, som beteckna granat- karteschernas krevader. Sedan jag fått en grundlig orientering, ansåg överstelöjtnanten att det icke var rådligt att stanna längre. Vi voro fyra man och kunde siktas ifrån alla punkter inom synfältet. Om man gåve akt på oss från andra sidan, skulle man taga oss för den tyska artillerieldens ledning och rikta in elden på oss. Det är en rätt egendomlig förnimmelse att veta att man vilket ögonblick som helst kan bli utsedd till mål. Vi gingo alltså ned från dynerna och tillbaka till bilen. Från mynningen av en av de korta tvär- gatorna betraktade vi de båda otroligt närgångna torpedbåtarna, som nu i tre dagar sades hava strukit utmed kusten. Därvid hade de småningom kommit allt närmare, sedan de märkt att intet ont vederfarits dem från Middelkerkes strand. Genom våra kikare kunde vi se officerarna på kommandobryggan och manskapet, som rörde sig på däcket. Och lika tyd- ligt kunde de å sin sida iakttaga oss, men de an-