Från fronten i väster september-november 1914

547 stuva mina dagböcker, skisser och fotografier i en lätt åtkomlig väska. Ännu en gång kastade jag en blick på de djärva torpedbåtarna. Nedanför min balkong hörde jag en officer med stentorsstämma befalla att gatan skulle rensas, icke en man fick visa sig framför den långa husraden, blott vakten framför Littoral fick gå på sin post, tills även han, en minut senare, togs in i »Deckung». Mina vänner hade försvunnit. Jag tittade in i deras rum, de voro tomma. Då tog jag min kikare och skyndade nedför trapporna. Bess hade varnat sina kamrater för att stå kvar på balkongerna, och han hade trott att jag redan var nere. I hotellets eleganta, mattbelagda vestibul, där soffor, bord och stolar bilda små grupper mellan jätte- lika krukväxter, gingo officerare med skyndsamma steg, och man märkte lätteligen att något utomordent- ligt förestod. »Ämnar man skjuta?» frågade jag Bess. »Ja, es wird geschossen,» svarade han med stoiskt lugn. Genom vestibulens glasdörrar kunde man se, vad som tilldrog sig i mynningen av Rue du Cerf. Där kommenderade amiral von Schröder, där syntes Kapitain zur See Tägert, och där framrullade med feberaktig hast manskap ur matrosbrigaden de tvenne 6 cm:s skeppskanonerna och deras ammunitions- vagnar, som vi nyss sett vid teatern — något annat artilleri fanns för tillfället icke till hands inom staden. Gatan hade rensats från civila och ingen annan militär än ledningen och det lilla batteriets servis fick där hålla till. Jag kunde därför icke gå ut, men jag hann i alla fall att se med vilken flygande fart och