Sida 557
Ostende beskjutes
549 framför Littoral. Höga, vita vattenpelare betecknade nedslaget. Vi rikta ögonblickligen åter våra kikare på det fientliga fartyget. Det blixtrar igen. Vi taga ånyo skydd, dock blott för kroppen, ej för huvudet, ty man kan icke taga sina ögon från ett sådant skådespel. Man vill, man måste se det till varje pris. Men fåfängt vore det att söka skildra den spän- ning, i vilken man befinner sig mellan blixten ur kanonen och projektilens nedslag. Ty man känner och förstår, att man själv är målet för den »kappsäck», som just är på väg. Det var icke fruktan, ty om någon hade bett mig att följa med till ett fullkomligt säkert ställe i stadens inre, hade jag icke gått ur fläcken. Det är en blandning av andlös spänning, intensivt intresse och en uppmärksamhet, som icke vill låta något av det som sker, gå förlorat. Därför håller man oavbrutet kikaren riktad än på båten, än på nedslagen. En projektil rekoscheterade mot vatten- ytan och slog i takgesimsen, 58 steg från oss, såsom jag sedan mätte. En annan beskrev någon högst besynnerlig bana, jag vet icke hur, men hamnade i alla fall på stenpromenaden närmast havet och förblev liggande invid järnräcket, utan att hava kreverat. Där låg den sedan kvar ett par dagar och vakten såg till att ingen gick och petade på den farliga pjäsen. Ett par gånger kunde vi se och höra, hur granaterna slogo ned i vattnet, studsade, som när man »kastar smör- gås», och dängde i kajmuren. Först såg man blixten ur den engelska kanonen, därpå såg man nedslaget i vattnet och hörde skottet. Någon sekund därefter nåddes våra öron av braket, då någon fasad blev
Källa: Project Runeberg ·