Från fronten i väster september-november 1914

555 förinnan nåtts av ett par projektiler, och de båda herrarna hade måhända med anledning därav känt sin plats väl blottställd, ty doktor Lippe hade rest sig upp, när han, icke längre hunnen än till bordets bortre kortända, fullkomligt sönderslets av den nyss nämnda granaten, som träffade mitt i ryggen. Det som fanns kvar av doktorns kropp låg framstupa, huvudet lutat mot armarna, i en pöl av blod. Av uniformen återstod endast trasor. Ett stycke av ena benet hittades under ett bord i andra ändan av salen. Allt det övriga satt i form av blodfläckar, mjuka organ, tarmar och deras innehåll, fastklibbat mot de vita väggarnas och takets empire eller på duktyget runt omkring. Doktor Schönfelder, som genast skyndat till platsen, kunde icke göra annat än att ge order, att hans kamrats rester samlades ihop i en bordduk och fördes till ett bårhus. Adjutanten, som fått ett svårt sår i huvudet, blev buren till närmaste sjukhus. En präktig landstormsman, som jämte sin unge son hade uppehållit sig i salen, berättade att alla de andra middagsgästerna kommit ifrån med livet i be- håll. Men de flesta hade av lufttrycket handlöst slagits i golvet och några hade fått skråmor och lätta sår av kringflygande skärvor. De voro bedövade en stund, men hämtade sig snart. Outgrundligt är ödet. Varför skulle just han, som insåg faran och som ville uppsöka en säkrare plats, drabbas av döden, medan vi, som stannade för att iakttaga skådespelet från en annan sal, skonades? Det sades mig sedan att vår plats var allt utom säker. Inne i ett slutet rum är risken alltid större än när man befinner sig på öppna fältet. Strängt taget hade