Sida 574
Ännu ett par dagar vid Kanalens kust
566 icke utsätta sig för obehagliga saker, inkastade över land från de engelska torpedbåtarna. Även kanonerna med sina gråa sköldskydd stå så att de äro föga synliga utifrån; blott en liten embrasyr är gjord i dynvallen. Officerare och manskap ha grävt sig under- jordiska boningar, somliga täckta med bräder, som- liga, i brist på bättre, med stänger och ris. Det såg riktigt trevligt ut därinne. Man låg mjukt i dyn- sanden — även om denna nu på hösten var något fuktig. I dynkammen fanns en nisch med brädgolv, där en utomordentligt kraftig batterikikare var uppställd på sitt stativ, naturligtvis så, att endast objektiven voro synliga över krönet. Genom denna kikare rann- sakade vi det töckenhöljda havet och den sandgula, solbelysta kusten. Vi hade slagit oss ned på förbindelsegravens kant, där vi sutto som i en mycket trång spårvagn, då en officer uppe vid batteriet ropade: »Deckung, Flieger!» Rakt över oss kom ett aeroplan svävande på mycket betydande höjd. »En engelsk dubbel- däckare,» ropade någon. »Nej, jag tror mig se järn- korset under vingarna,» svarade en annan. Men en, som låg på rygg med kikaren orubbligt riktad mot flygfät, sade lugnt: »jag ser den röda engelska vim- peln». Då kommenderades absolut stillhet. Var och en måste stanna där han befann sig och fick icke förändra ställning. Eljest kunde flygaren observera någon rörelse och kasta ned bomber på kanonerna. Stundom försvann han i vita skyar, denne gynnare, som följde kusten för att se vad tyskarna hade för
Källa: Project Runeberg ·