Sida 580
Ännu ett par dagar vid Kanalens kust
572 innehåll rullade tungt och högljutt över vägens sten- läggning. Man kunde se att karlarna visste att det var bråttom, och att något strandbatteri hade behov av skyndsam ammunitionsersättning. Det är en ståtlig syn — en sådan kolonn i hastig takt. Litet längre fram åkte vi förbi en skara om femtio franska fångar, som under tysk bevakning fördes till säkert förvar. Deras röda och blåa uni- former hade förlorat sin glans under elden och själva voro de trötta och bleka. Vilken skillnad mot marin- soldaterna och artilleristerna nyss! Men man kan ju inte heller begära att fångar skola se glada ut. På eftermiddagen gjorde jag med Bess och Schönfelder en utfärd på den idealiska automobilväg som följer kusten mot nordost, innanför den långa sträckan av dyner. I kungliga golfklubbens präk- tiga paviljong inspekterade vi en pluton marin- infanteri, som verkligen hade det kungligt. Över Venduyne gick färden vidare till Blankenberghe, vars strandpromenad i allo liknade Ostendes, blott med den skillnad, att befolkningen stannat kvar och dess- utom förstärkts av alla de flyktingar, som korrynit hit från Brussel och andra orter. På hotellen bodde förnäma och rika herrskap, och på stranden lust- vandrade stora skaror av alla åldrar och kön, icke minst unga flickor med älskvärda anletsdrag. Vi träffade några marinofficerare, bland dem en glad och trevlig fregattkapten Mönch. Han berättade, att åt detta håll inga engelska fartyg varit synliga; antag- ligen var farvattnet minerat. Ej långt nordost om Blankenberghe ligger Zeebriigge, Briigges hamn. De båda städerna äro förenade med en snörrät kanal.
Källa: Project Runeberg ·