Sida 622
En utfärd till fronten vid Lille
614 natten och locka den franska gevärselden över sig på två hundra meters håll. Och detta blott för att se hur soldaterna hade det och personligen övertyga sig om att allt var i bästa ordning. Ett storartat drag i mitt tycke, ty härförarens mod stålsätter soldaternas. Vi svenskar hava alltid fordrat sådant sinne hos våra ledare. General von Plettenberg hade ett friskt och impulsivt lynne, men var ganska allvarlig, detta kanske till en del beroende på att han nyligen förlorat en son i kriget. Vid bordet kunde han sitta tyst och tankfull långa stunder, men plötsligt kunde hans ögon glimma upp till ett skämt, och då kunde han säga att det är farligt för hälsan att gå ut i krig. De skjuta så vårdslöst, kanonerna ställas in så oförsiktigt, och ibland slå granaterna ned just på den fläck där män- niskor uppehålla sig. Hans reflexioner kommo mig att tänka på en av Runebergs hjältar, som sade, då kulan ven förbi hans ögonbryn: den djävuln aktar ju ej ens folks syn. Då generalen tidigt lämnade laget för att gå till nattens arbete, inbjöd hertigen ett dussin glada och trevliga officerare till sitt hus. Där samlades vi i salongen, cigarrerna tändes och det skummande vinet sattes fram. Stämningen var storartad. Inga ledsam- heter bland dessa män, av vilka många ännu helt nyligen sett döden i vitögat, från skyttegravar och luftskepp och från nattliga, vågade patruller. Där voro Tysklands förnämsta högaristokratiska familjer representerade, där diskuterades i smågrupper, där talades gemensamt, högt, kvickt och muntert, men då en generalstabsofficer kom in direkt från överkom- mandot och läste upp de sista nyheterna från östra
Källa: Project Runeberg ·