Sida 697
Söndagen den 1 november
687 smärta. Trösta mödrarna, skänk tröst åt barnen. För- barma Dig över bröder, systrar och brudar, som sörja över de älskade döda, Du, som lever och regerar från evighet till evighet. Amen.» Musikkåren spelar en hymn, vars praktfullt fest- liga toner eka i kyrkan. En kvartett uppstämmer »Ave verum corpus natum» och slutligen sjunger försam- lingen psalmen: Grosser Gott, wir loben Dich! Herr, wir preisen Deine Starke! Vor Dich neigt die Erde sich Und bewundert Deine Werke. Wie Du warst vor aller Zeit, So bleibst Du in Ewigkeit. Högmässan var till ända, och soldaterna tågade ut förbi den lilla jungfrun, som tack vare Schillers här- liga romantiska tragedi icke var någon främling för dem. Visst kunde ljusen få brinna framför henne, hon hade ju besegrat engelsmännen. Hon, den franska jungfrun, stod ju för de stolta ord den tyske skalden lagt på hennes läppar, då hon, fånge hos engels- männen, utropade till den grymma och högfärdiga drottning Isabeau: Frankreich wird nimmer Englands Fesseln trägen. Nie, nie wird das geschehen! Eher wird es Ein weites Grab fur eure Heere sein. Gefallen sind euch eure Besten, denkt Auf eine sichre Ruckkehr; euer Ruhm Ist doch verloren, eure Macht ist hin,
Källa: Project Runeberg ·