Från fronten i väster september-november 1914

Den bristfälliga militära utbildning och disciplin, som vidlådde den franska milisen, gjorde det omöjligt för generalen att utnyttja det annars gynnsamma läget. Nu hade 44 år förflutit sedan dess, och Bapaume var åter i tyskarnas händer. Mitt på torget hade fransmännen rest en staty över Faidherbe, ett värdigt minnesmärke över en lysande bana. Gång på gång hade den tappre mannen av sitt land fått mottaga för- troendet att lösa krävande uppgifter, hemma, på Guadeloupe, i Algier, i Senegal och Kabylien för att slutligen i november 1870 av Gambetta utnämnas till chef för nordarmén. Mod, förtröstan, initiativ, foster- landskärlek och ett glödande nit fattades honom inga- lunda, men inför den allvarligt och träget utbildade tyska armén var han med sina milistrupper som en fältherre utan här. Faidherbe överlevde länge nog sina motgångar. Han dog i Paris 1889 efter aderton år av grämelse över att hans fältherresnille blivit bortkastat till ingen nytta och detta till följd av förblindelsen och okun- nigheten hos dem, som voro folkets representanter, och som förde samma folk till den djupaste avgrund av nationell olycka vår tid bevittnat. Här inför jag ett citat ur en liten bok, som kanske en och annan av mina läsare ännu kommer ihåg: »Då den kejserliga styrelsen i Frankrike för repre- sentationen framlade sina trängande krav på för- svarets stärkande, fick den följande svar, som vi känna igen nästan ord för ord: ’I stället för att öka våra stridskrafter, så låtom oss oupphörligt nalkas av- väpningen. Militarismen är tidevarvets plåga. Vi vilja ha en armé som icke är det.’ Marskalk Niel svarade