Från fronten i väster september-november 1914

704 darrade icke på stämman, än mindre tappade han tråden. En liten syster slog upp sina klara ögon mot det blå, men syntes fullkomligt oberörd. »Det är en tysk flygare,» viskade hertigen till mig, och han berättade sedan, att man snart lär sig att skilja franska aeroplan från tyska — på ljudet. De senare hava ett mera dovt läte. Vid hemkomsten gick jag som vanligt in en stund till monsieur Cossart och fröknarna Lengagne och satt och pratade med dem en halvtimme. De hade varit ledsna över att massor av Bapaumes man- liga befolkning blivit bortförda i tysk fångenskap, och jag kunde nu, sedan jag tagit reda på saken, lugna dem med att det endast rörde sig om ett hundratal män, vilka ansågos vapenföra och som därför blivit tagna i förvar. Efter kriget skulle de återkomma med hälsa och krafter i behåll. Och jag berättade om dagens upplevelser, om högmässan och om musiken på torget. Själva hade de icke varit ute, de ville icke gå ut, och de ville icke höra den preus- siska musiken i Bapaume, och inte hade jag något att trösta dem med. Hur skall man kunna trösta folket i ett land, som är besatt med fiendehärar? Att höra de sista nyheterna från kriget, kunde icke heller glädja dem: Hindenburgs nya framgångar i Polen och turkiska flottans huserande i Svarta havet. Och sade jag något i den vägen, så ville de icke tro, att det var sant. Det var synd om dem, lika synd som om Faidherbe där ute på torget. Men klockan är nära sju, och jag går tvärs över gatan för att hämta hertigen. Vi skola åka till Douai, där vi äro inbjudna till aftonvard klockan åtta hos