Från fronten i väster september-november 1914

708 som i detta hänseende kunnat tävla med kejsar Wil- helm. Han har också den förmågan att blixtsnabbt upp- fatta och bedöma vad andra säga. Med livligaste in- tresse lyssnade han till kronprins Rupprecht, då denne berättade ett och annat från sin armé, och till mig då jag beskrev beskjutningen av Ostende. Klockan var över halv elva, då kejsaren lade bort sin cigarr och reste sig för att taga farväl med detta kraftiga handslag som kommer ens knogar att vitna. Endast kronprinsen följde honom ut i tamburen, som låg omedelbart intill salen och från vilken några trapp- steg förde ut till gatan. En soldat stod färdig och höll den ljust gråblå kappan med mörk skinnkrage, en annan räckte den vanliga preussiska officersmössan. Sedan värden och hans gäst samtalat ett par minuter, följdes de åt ut till bilen, som hastigt körde bort i natten, varpå kronprinsen kom tillbaka till oss. Nu gjorde vi upp en plan för morgondagen, en ny utfärd mot norr. Kapten Liibke fick order att följa oss. Han skulle passa på, då vi vid tiotiden kommo tillbaka till Douai. Så togo vi farväl av Bajerns kronprins, chefen för 6. armén, och lämnade hans minnesrika kvarter. Nu var det rent galet med vägbevakningens nit. Över- allt stoppades vi, och om vi gjorde min av att icke stanna intogo posterna genast färdigställning. Ett försök till ohörsamhet hade kostat livet. Vi stannade också helt beskedligt. Postbefälhavaren kommer fram och belyser oss med sin lykta. Hertigen frågade var- för bevakningen var strängare nu än för tre timmar sedart. »Jo, man har kommit underfund med att ett