Från fronten i väster september-november 1914

720 från Kaschmir. Då vi kommo upp i bergen, voro de nära att frysa ihjäl, och min karavanförare, Mu- hammed Isa, förklarade, att de icke gjorde mera nytta än hundvalparna. De avskedades därför och fingo återvända till sina varma dalar. På samma sätt gick det med min hinduiska kock från Madras. Jag insåg, att jag hade begått en dumhet genom att tro, att de voro användbara utanför Indien. I Tibet lever man av kött, i Indien av vegetabilier. Hur skulle de kunnat fördraga en plötslig förändring av både klimat och diet! Och nu berättades i pressen, att engelsmännen anordnat en fullständig import av indier till Europa. Jag hade mycket svårt att tro på dessa uppgifter. Men vid fronten fick jag höra att det var sant. »Hur behandlar ni dessa indiska soldater?» frågade jag en gång några tyska officerare. »Vi arrestera dem,» svarade en, och en annan tilläde: »Det behövs inte, de frysa snart ihjäl i skyttegravarna.» När jag erkänner, att jag själv begått en dumhet genom att tro, att indier kunna göra tjänst i Tibet, har jag rättighet att påstå, att lord Charles Beres- ford, som dock är en karlakarl, begått en sjufalt större dumhet genom att uttala »förhoppningen, att han skulle få se indiska lansiärer rensa Berlins gator och de små, bruna ghurkamännen göra det bekvämt för sig i Sans Soucis park».* Och vad själva hand- lingen angår, att verkställa en dylik import, så är den mer än en dumhet, den är en förbrytelse. Storbritannien har på ett lysande sätt genom snart 150 år fyllt sin mission att vara Indiens förmyndare, * Citatet är hämtat ur professor Steffens bok »Krig och Kultur».