Från fronten i väster september-november 1914

721 och det är ovisst om något annat folk skulle lyckats så väl i en så gigantisk uppgift. Indiska trupper ha med ära kämpat mot många kringboende folk och ha bidragit till att upprätthålla ordningen bland de trehundra millionerna. Men aldrig har det fallit en engelsk regering in — förrän den nuvarande, Liberal Government! — att använda färgade hedningar mot kristna européer. En sådan handling är ett brott mot kultur, civilisation och kristendom, och om de engelska missionärerna gilla den, då äro de skrymtare och dåliga predikare av evangelium — vad de tyska missionärerna i Indien tänka kan göra detsamma, ty de sitta i häkte. Indiens engelska herrar förakta med rätta alla äktenskapliga förbindelser mellan vita och hinduer, och de barn, som födas i sådana äktenskap, äro i sanning beklagansvärda. De betraktas som, ja, de kallas ofta för mulåsnor; de äro varken hästar eller åsnor, de äro »halvcast». I Calcutta hava de sina egna kvarter och få icke bo i någon annan del av staden. Men när det är fråga om att krossa de tyska barbarerna, då är en förbindelse med de bronsbruna folken i Indien god nog till och med för engelsmännen. Innebär det måhända ett det tjugonde seklet vär- digt framsteg i kultur och civilisation att föra de intet ont anande indierna hundratals mil över hav och land för att, på Europas slagfält, kasta dem i kampen mot den tyska armén ? Om denna fråga kan besvaras jakande, så står jag ändå, med de minnen jag har från Asien och Europa, orubbligt kvar i min upp- fattning, att ett sådant handlingssätt är höjden av grymhet. Jag menar icke att det är grymt mot de 46. — Sven Hedin.