Sida 742
Engelska fångar från Ypres
732 nerliga namnet America. Vid det sista huset i by- gatan stannade vi för att ytterligare försäkra oss om hur långt vi kunde fara. Överste von Oldershausen kom ut. Han var en härlig typ, en äkta krigare, rak i ryggen som en eldgaffel, stram och gemytlig på samma gång. »Jo,» svarade han på vår fråga, »far först till Kruiseik, dit har ni två kilometer. Sedan kan ni fortsätta en kilometer till fots, tills ni kommer tdl vägskälet mellan denna väg och Ypres-Menin- chaussén. Om ni vill gå ändå längre i riktning mot Ypres, så skulle jag råda er att icke följa chaussén, ty engelskt artilleri bestryker hela vägen mellan alléns trädrader. Men om ni håller er ett litet stycke utan- för dikena, så är det icke så alldeles osannolikt, att ni kan komma tillbaka med det mesta av livet i behåll.» Översten stod och lutade sig mot bilen och de- monstrerade livligt och målande den situation, som hade vantat oss, om vi fortsatt till stora chaussén. Han talade på fulla allvaret och försäkrade, att han själv flera gånger prövat den kur, han nu rekommen- derade åt oss — utan att en enda gång bli ihjäl- skjuten. I förrgår hade han dessutom i spetsen för sitt regemente företagit ett anfall, vid vilket en tredje- del av manskapet stupat. Bland de övriga utdelades 150 järnkors. Ändamålet nåddes. Den fientliga ställ- ningen togs, och flera fångar hade fallit i regemen- tets hander. En engelsk officer, som översten samtalat med, hade sagt honom: »Vi vika inte för era granater och bry oss inte om era shrapnels. För er gevärs- eld blinka vi inte, och bajonettanfallen kunna vt också fördraga. Men när era soldater börja på med sina
Källa: Project Runeberg ·