Sida 741
Engelska fångar från Ypres
731 längta alltid fram till faran, men när de alltid gå i täten blir manspillan bland dem proportionsvis större än bland manskapet. Vi åka vidare norrut till Wervicq och över ka- nalen La Lys, som är gräns mellan Frankrike och Belgien. En stor del av byfolket är kvar och bildar ett pittoreskt staffage i dessa underliga gamla gator, där de tyska kokvagnarna stå och ryka i jämförelsevis fredliga hörn. Vi komma endast långsamt framåt. Hela vägen är belamrad med fotfolk, ryttare och vagnar. Här kommer en skara om 150 man, beväp- nade med spadar. »Var har ni varit?» fråga vi. »Vi ha varit och begravt de fallna,» svara de med största lugn i världen. De verka icke dödgrävare, snarare segerherrar. De sjunga icke i dag, men de finna det högst naturligt, att när alla Tysklands män kämpa för fosterlandets välfärd, icke alla kunna hoppas att få återvända hem. Somliga måste stanna kvar i den främmande jorden — och det offret äro alla beredda att giva, när det gäller Tysklands räddning. Där ligger en nedskjuten väderkvarn med sönder- brutna vingar och i dess närhet en bil, som lidit skeppsbrott. De trängkolonner vi fara förbi äro som vanligt smyckade med lövruskor mot flygare. Det osar brandrök — icke underligt, strax till vänster om vår väg står en by i ljusan låga. Ja, »nu bränns det» verkligen, som det heter i leken, och med den egendomliga känsla av spänt intresse och hjärtklapp- ning, jag för min del alltid förnam, då jag nalkades eldlinjen, körde vi vidare härvägen framåt. Och så kommo vi till en by med vältaliga spår av krigets grymma verklighet. Den bar det besvn-
Källa: Project Runeberg ·