Från fronten i väster september-november 1914

752 och måste bevakas, för att han icke skulle ströva om- kring bland bäddarna. Ett par hade fått ett ben am- puterat och voro nu utom fara. Fransmännen talade väl om de tyska systrarna och läkarna och sade, att de icke kunnat bemötas vänligare i eget land. En soldat klagade över att han ej var hos sin familj, men till- lade: »nous sommes trés-bien ici; nos blessures sont trés-bien soignées». Även i de tyska salarna gjorde vi en hastig rond och talade med de sårade käm- parna; de voro alla, som vanligt, vid ljust och glatt lynne och hoppades att snart bli botade, så att de kunde återvända till striden. På hemvägen berättade pastor Miinch en liten episod, som är rätt belysande. Jag har förut nämnt, att det inom hela tyska armén är strängeligen för- bjudet att tillägna sig något, vad det vara må, i hus och kyrkor i de ockuperade områdena, och att brott mot detta påbud strängeligen bestraffas. Nu hade en herre, som tjänade i armén, i en bykyrka här i trak- ten bland dess parament funnit en broderad duk, vilken han ämnade föra med sig hem som krigsbyte. Då hans tilltag kom till vederbörandes kännedom, avskedades han och hemskickades. Hade icke för- mildrande omständigheter funnits, så hade han drab- bats av ett ändå strängare straff. Att medtaga »krigs- minnen» betraktas inom tyska armén som simpel stöld. Att avskedas för ett dylikt brott är en skam och en vanära under en tid, då ingen kan tänka sig en större lycka än att få tjäna fosterlandet i fält.* * Med denna obönhörliga stränghet sådan den i verkligheten utövas, bör man jämföra vad sanningsvittnena Times och Standard ha att säga om de tyska »hunnerna», »mordbrännarna», och »inbrottstjuvarna». Steffen, sid. 132, 133.