Sida 106
106 INLEDNING.
fig. 107 finna afbildad bland asjiravapnen. Sabeln (sjesjua eller sjasjka) är krokig, dock ej så skärformig som den turkiska.
Tsjerkesserna kunna anses som typer för väpnade män. Från sin tidigaste barndom vana att handtera krigsvapen och under en ständig strid med naturliga och politiska fiender öfvade i bruket af dem, betrakta de sina vapen som sina nödvändigaste, oumbärligaste verktyg och bära dem ständigt med sig. På deras vård och vidmakthållande använda de mycken möda. Vapnen tjena dem på en gång till skydd och prydnad. Berömda äro de tsjerkessiska pansarskjortorna, hvilka bestå af jernringar eller för de rikare silfverringar, så fast sammanfogade, att de likna en väfnad och ej släppa muskötkulor igenom. Pansarskjortan är försedd med en pä samma sätt förfärdigad pansarhufva. Till betäckning för hufvudet tjenar dessutom en blank-
Fig. 109. Be gamla romarnas kastmaskiner.
polerad hjelm af stål, hvilken, smyckad med en röd hjelmbuske, på det ståtligaste fulländar dessa mäns ridderliga yttre.
Araber och beduiner, ehuru lefvande under helt andra klimatiska förhållanden, förete likväl i sina vapen mycken likhet med tsjerkesserna. Lans, klubba, krokknif, kroksabel, eldvapen, sköld och pansar äro deras förnämsta anfalls- och försvarsvapen.
De aktiva söderhafsfolken utmärka sig framför de passiva australerna, papuaerna, äfven genom den stora omsorg, hvarmed de behandla sina vapen. Visserligen möta oss öfver allt samma former, men med den största mångfald i tillämpningen, och så väl deruti som i sättet att förfärdiga vapnen framträder
Källa: Internet Archive ·
