Sida 156
»Ångra sig, den svaga själen! ... Bekänna, att icke mannen, utan hon föröfvat gerningen ... hon i samråd med dig ... om hon gjorde det?»
»Du känner icke allt, Anna!... Men du borde känna mig.»
»Hvad menar du?»
»Hon kan inte ångra sig, hon kan inte berätta något.»
»Hon kan inte, säger du?»
»Nej, ty hon är död!»
»Död? ... Ha, Bruno!»
»Hon sofver i lugn på Norrströms blåa, våta kudde.»
»Du har mördat henne?»
»Hon var, som du vet, förälskad i mig ... hon måste vara det för att kunna bli ett villigt redskap i min hand ... men allt det der vet du ju förut.»
»Jag vet det.»
»Jag kunde naturligtvis inte vara förälskad i henne tillbaka och inte blifva det heller,» yttrade Bruno med ett föraktligt leende; »förr eller senare öfvertygad om att jag bedragit henne, skulle hon ha gråtit sig till döds ... det hade varit en långsamt tärande död ... himlen beskärde henne en lättare.»
»Den arma! ... Men hvad betyder ett menniskolif, när ett stort mål åsyftas?»
»Frid för henne ... frid också för mig! ... Strömmen ropar ej ut för verlden, hvad den på djupet kämpande i dödsstunden hviskat ... Anna, jag gjorde ju rätt?»
»Men ... men kunde man ej förmoda, att hon, efter att ha begått brottet, af förtviflan bragt sig sjelf om lifvet? ... Bruno, om man förmodade det?»
»Nej, man skall tro, att hon varit i samråd med mannen, men gått i sjön för att icke dela sin medbrottslings öde ... detta skall man tro.»
»Du har rätt ... men om han nekar, och neka skall han ... om ingenting kan bevisas emot honom? ... Om han undgår mig!»
»Hå, hå! Det går inte så lätt heller ... och i hvad fall som helst ...»
»I hvad fall som helst?»
»Skall han ej undfly misstanken ... ofta är dess egg hvassare än sjelfva bilans ... han skall förlora sin tjenst,
Källa: Project Runeberg ·
