Sida 157
förlora allt förtroende ... sin egendom har han redan förlorat ... förliden natt sammanföll den i grus.»
»Men om det är en sanning, att kraftfulla själar mer höjas än sänkas af motgången och olyckan, hvaruti består då vår hämd?»
»En polisbetjents själ,» genmälde Bruno hånande; »en sådan figurs kraftfullhet ligger i hans arm, och när denna arm inte får slå och pina mer, så är det förbi både med kropp och själ ... han liknar då en afbruten hasselkäpp, hvars stumpar man föraktligt kastar ifrån sig.»
»Men han skall aldrig känna samma lidande, som marterar mig,» utbrast Anna, tryckande händerna hårdt mot sitt bröst.
»Hå, det går vackert an hvad som redan är,» menade Bruno.
»Kanske är hustruns död en välgerning för mannen,» yttrade Anna.
»De ha inte lefvat så illa tillsammans, efter hvad jag hört ... men du glömmer då, att mannen sitter inom lås och bom, glömmer att anklagelsen för mord sväfvar öfver hans hufvud, och att detta hufvud möjligtvis kan falla ... ja, det är nästan troligt att så sker ... det gör mig ondt, att du ej är fullkomligt nöjd med hvad jag redan uträttat, ehuru den risk, jag för min enskilda del löper, är stor nog.»
»Men hade äfven hans son legat på bår, faderns enda barn, då ... då ...»
»Äfven hvad den saken angår, har jag gjort allt som står i mensklig förmåga,» förklarade Bruno; »men hittills har mitt bemödande varit fruktlöst.»
»Ja, tyvärr ... och detta hade ändå varit hufvudsaken ... Ju mer jag tänker derpå, desto mer minskas värdet af de tjenster, du redan bevisat mig.»
»Du förskräcker mig, Anna! ... Står inte mitt eget lif redan på spel och det för din skull?»
»Men gossen ... gossen ...»
»Jag har ju sagt dig, att den fördömda varelsen, som nu är i herranom, lade alla möjliga hinder i vägen för mig ... Det der äpplet, som jag, henne ovetande, gaf pojken i går, förstod hon att snappa upp ... det var inte det första sprattet hon spelat mig ... men så var det också det sista.»
»Hvar är han nu?»
Källa: Project Runeberg ·
