Sida 179
Nu surrade det i pendylen, och på surrningen följde ett slag.
»Half åtta ... ändtligen! Ändtligen!» ropade Anna och vände sig om.
Hennes ögon strålade af ännu starkare glans än vanligt.
Så måtte tigrinnans ögon stråla, när slagtoffrets timme är slagen.
»Half åtta,» upprepade grefven; »nå, hvad är det mer med det ... Aha, jag förstår ... du tänker på supén ... Väl tidigt, min älskade! ... Men ju tidigare, desto bättre ... Tag plats vid min sida, Jolante! ... Champagne! ... Du glömmer bort den förträffliga champagnen, jag skickade dig i går ... jag hade också glömt den ... men man glömmer bort allting här i verlden, när man är hos dig ... Hit med champagne, champagne! ... Du skall kredensa drufvan åt mig ...»
»Drick! De förflyga de susande Perlorna: drick! Skynda! Det ljufva, det ädla, det höga Söker du fåfängt, se’n anden förgick. Dåren, som fäste vid skummet sitt öga, Vatten, blott vatten på läpparna fick.»
Grefve Lejonborg hade knappast hunnit citera de sista orden af denna välbekanta vers, förrän ett häftigt buller hördes utifrån förmaket.
»Hvad är det!» ropade grefven; »hvem är det som springer der ute?»
Zigenerskan teg och riktade sina blickar mot dörren.
Dörren uppslogs häftigt, och mor Stina störtade in i boudoiren.
Gummans skrynkliga ansigte var gulblekt, och hela hennes kropp skalf.
»Hvad i Guds namn har då händt?» frågade värdinnan, öfverraskad, att döma af hennes utseende.
»Ja, hvad är det?» instämde grefven; »är elden lös? ... Hvar brinner det?»
»Man »bultar på salsdörren,» stammade gumman, utom sig af förskräckelse.
»Hvem bultar?» frågade Anna.
Källa: Project Runeberg ·
